Göteborgs hamn
Göteborgs hamn sjöd av liv under 50-talet. Båda sidorna av älven var upptagna av varv eller kajplatser. På Hisingen fanns Frihamnen, Götaverken, Lindholmens samt Henriksbergs varv. Stadssidans kajer sträckte sig från Klippan till Holmen. Med sina 11 km kajlängder och över 150 jättekranar utgjorde de tillsammans med varven stadens hjärta.
Atmosfären och rytmen runt hamnaktiviteterna med de väldiga lyftkranarna kommer alltid att förknippas med bilden av Göteborgs storhetstid. Trots de många kajplatserna fick många fartyg köa på redden för lossning och lastning. I direkt anslutning och längs kajerna fanns skjul för temporär lagring av varorna. Mellan dessa skjul och kajkanter kunde tågset köra på totalt 120 km spårlängd. All sorts material skeppades till och från hamnen. Och det var endast lossning av bananer som hade en på förhand bestämd plats. Den väl omgärdade och bevakade frihamnen på Hisingen kunde förutom bananer ta emot dyrbarare varor som krävde strängare bevakning.
Övriga kajer var populära promenadstråk under kvällar och helger. Och ofta besöktes kajerna av nyfikna åskådare även under arbetstid, vilket uppskattades för det mesta. Lossning/lastning av styckegods, som bestod av trälådor. var det mest förekommande. Plåtar till varven samt olika produkter i jutesäckar var också frekventa. Det fanns även mindre uppskattade lossningar av kohudar eller salt på Göteborgs hamn som måste handskyfflas i lastrummet. Vid enstaka fall lastades bilar från Volvo ombord på specialfartyg. Innan specialrampen var på plats hände det dock att någon bil skadades så svårt att man fick skrota bilen och lämna den till en bilskrot i Göteborg.
LÄS MER: Införande av skrotningspremie för fritidsbåtar
Men i centrum fanns sjåarna på kajerna och varvsarbetarna, som inte var synliga på samma sätt. Sjåarna, de fast anställda arbetarna, blandades upp med de så kallade blixtgubbarna. Dessa var extrafolk som sattes in där sjåare saknades. Kranförarna av de mastodontiska lyftkranarna, som sträckte sig halvvägs i skyn, var en egen högre klass. Efter lång tid av praktik erhölls behörighet som styrkte kompetensen. En sjåare var lätt att känna igen på grund av det speciella enkla verktyg gripsen. Det var en järnkrok med cirka 25 cm diameter, försedd med ett kraftigt handtag. Detta verktyg hängde konstant i sjåarens byxlinning då det inte användes. Och utan detta hade det varit svårt att dra fram trälådorna i lastrummen.
Hjärtat av det pulserande livet på kajerna fanns en bit upp på Värmlandsgatan. ”Lusasken”, ett gult skjul som inte hade något imponerande utseende, var hamnkontorets centrum för utdelning av alla lossnings- och lastningsjobb. Invändigt var lokalen kal med en upphöjd plats med utgång från ett kontorsrum. Platsen såg ut som en förstorad predikstol med plats för tre personer. Härifrån delades arbetena ut samtidigt som namnen noterades på de som sänts till ett namngivet fartyg. Framför podiet trängdes blixtgubbarna med utsträckta kort.
LÄS MER: Mitt i Göteborg rinner Göta älv ut i havet
Bakom stod sjåarna lugnt och väntade. När förrättare ropade upp fartygets namn fick sjåarna välja genom att sträcka upp en hand eller inte. Om förrättaren inte fått ihop tillräckligt antal kom turen till de otåliga blixtarna, som ofta ställde till med tumult med sina utsträckta armar. Ingen delgavs fartygens last före uppropet. Men sjåarna visste av erfarenhet vilka laster man skulle undvika. Så når ett fartygsnamn ropades upp hördes bara fotskrap från de orörliga sjåarna i Göteborgs hamn. De oerfarna blixtarna trodde inte sina ögon. De kastade sig mot förrättaren och blev noterade för arbetet. Lossning av kohudar där odören kunde sitta kvar i kläderna veckovis, lossning av salt som skulle skyfflas för hand i lastrummet eller mottagning av plåt på utanpåliggande pråmar tillhörde inte yrkeskårens favoritarbeten.